r o l i g t

I tunnelbanan finns det sällan någon glädje, särskillt inte en torsdagskväll. Jag tror att det av någon anledning smittar av sig, att om det skulle komma in en glad person skulle denne genast känna sig nedstämd bara för att det lixom ligger i luften.
Idag satt det två personer framför mig som jag försiktigt började studera närmare. Efter en stund insåg jag att båda två kämpade för att hålla tillbaka tårarna och det gjorde så jävla ont att se. Jag vet inte varför detta berörde mig så mycket men jag skulle gissa att det är någon slags undermedveten empati.