konsten att komma i tid och att leta
Idag gick jag upp innan väckarklockan ringde. Det är så sjukt underbart att bestämma själv när man är pigg och slippa väckarklockans uppmanande signal. Jag vaknade två timmar innan jag skulle åka. Underbart tänkte jag och tog det lugnt som fan.
Sedan skulle jag klä på mig, då upptäcker jag att alla mina strumpbyxor är spårlöst försvunna. Jag kollar igenom torkskåpet, tvättmaskinen, tvättkorgarna, mina sykons och min mammas garderober och slutligen river jag ut alla kläder i min egen garderob. Hittar jag dom? Nej.
När jag sprungit runt så i över en halvtimme ringer jag min mamma men hon är på lunch så hon svarar inte. Då är jag desperat. Jag får inte använda jeans än och jag vägrar ha mjukisar. Så jag tar ut alla kläder ur torkskåpet,och vad tror ni att jag hittar längst in bakom en massa kläder? Jo, precis. Mina strumpbyxor. Glad och nöjd kollar jag på klockan som nu har sprungit iväg (eller är det jag som sprungit iväg?) och det är en kvart kvar tills min buss går.
Alltså får jag som alla andra mornar stressa med det sista. Typiskt.
Sedan skulle jag klä på mig, då upptäcker jag att alla mina strumpbyxor är spårlöst försvunna. Jag kollar igenom torkskåpet, tvättmaskinen, tvättkorgarna, mina sykons och min mammas garderober och slutligen river jag ut alla kläder i min egen garderob. Hittar jag dom? Nej.
När jag sprungit runt så i över en halvtimme ringer jag min mamma men hon är på lunch så hon svarar inte. Då är jag desperat. Jag får inte använda jeans än och jag vägrar ha mjukisar. Så jag tar ut alla kläder ur torkskåpet,och vad tror ni att jag hittar längst in bakom en massa kläder? Jo, precis. Mina strumpbyxor. Glad och nöjd kollar jag på klockan som nu har sprungit iväg (eller är det jag som sprungit iväg?) och det är en kvart kvar tills min buss går.
Alltså får jag som alla andra mornar stressa med det sista. Typiskt.
Kommentarer
Trackback
