r o l i g t

...är jag i belgien. Tänkte bara säga en sista oskön grej till er som tjatar om arvika. Vad låter coolast, Rock Wertcher eller Arvika Festivalen?
Juste, tänkte väl det. Ha det mysigt i skogen mina älskade.

Just nu njuter jag av min sista timme hemma. Det är faktiskt första gången på länge som jag faktiskt känner mig nöjd här och jag är rädd för att det beror på att min far inte är hemma. Jag funderar lite på det här med kärlek och då särskillt på kärlek till en förälder. Är det något som kan ta slut sådär utan anledning? Eller vad är kärlek egentligen?
Kanske att det tillochmed är så att man älskar till exempel föräldrar bara för att man borde och inte för vad de gör för en.
För om en vän hade betett sig som min pappa hade jag aldrig haft respekt för honom eller henne i så många år utan att fått något tillbaka.
Trots denna nya insikt mår jag inte dåligt. Det känns tyvärr naturligt eftersom jag aldrig litat på honom.

För någon dag sedan fick jag en underlig känsla i bröstet, en konstig förnimelse av pånytt ödelse. Jag förstod att jag nu var på första sidan på ett nytt kapitel av mitt liv. Jag kan inte förklara varför jag är så säker på att detta är början på en helt ny period men jag tror på att känslan är stämmer.
Senaste dagarna har jag gjort upp med mitt förflutna via mina mardrömmar och anledning till det var just att jag skulle kunna gå vidare.
Jag vet att enorma förändringar är påväg och för en gångs skull skrämmer dom mig inte.

Människor och deras påverkan på våra liv är facinerande och skrämmande. Tanken på att någon du träffar för första gången imorn kan bli en vän för livet samtidigt som din närmaste kan svika dig om en månad gör mig livrädd. För lika gärna som personen du möter i morn kan bli en själsfrände kan även denna någon bli personen som ger dig de djupaste såren. Det får mig att vilja stanna inne och undvika människor, för jag vill själv planera vad som ska hända och vem som eventuellt ska såra mig.

Detta är en sån dag när allt känns hopplöst. En sådan dag när allt det ytliga som brukar fylla en med glädje känns helt patetiskt. Att festa känns så tillgjort så jag vill bara spendera resten av mitt liv i min säng. Den nyinköpta roskildebiljetten känns minst lika patetisk. Min Ipod känns som ett hån mot mitt ytliga hjärta.
Det jag försöker säga är att allt jag vanligtvis brukar uppskatta med mitt liv känns tragiskt i denna sekund. Sure, sakerna jag just räknade upp är patetiska. Men jag hoppas att det finns något mer jag kan leva för, något mer än morgondagens partyn, något jag såg igår och kommer se imorn. Något som finns där men som jag blockerar just idag. Eller så glömmer jag helt enkelt bort vad ordet ytlig innebär och fortsätte, med allt vad det innebär.

Jag är pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp för ikväll. Jag ville bara säga det. Känn min pepphet era bitterfittor.

På senaste tiden är det mägder med emopojkar som spanar in mig på bilddagboken, det förvirrar mig som sjutton. Med emopojkar menar jag inte de heta som är normala innerst inne. Med emopojkar menar jag dem som lägger upp bilder på sig själv i fågelperspektiv, som missbrukar Z och X och där miljoner brudar ger kåta kommentarer på egobilderna.
Varför gör ni detta mot mig? Stalkar ni mig? Vet ni vart jag bor? Kommer ni raka av mina ögonbryn med era rakblad när jag sover?

Eller vet ni bara att jag räknas till emogänget i min skola och vill ha lite emoconnection?

Efter att ha fyndat som fan på eftermellandagsrean med Cathy,  käkat mängder med snabbnudlar och har säkrat ännu en natt hemifrån känns människorna inte lika jobbiga. Jag slapnar av, lyssnar på Jack Johnsson och glömmer för en stund bort att andra människor är omöjliga att styra. Tyvärr.

En lägenhet skulle inte vara hel fel just nu, någonstans att slappna av. För nu är det omöjligt här, jag känner mig inte hemma över huvudtaget. Visst, jag har alltid en sovplats hos mina vänner och det uppskattar jag verkligen. Men det kan aldrig kännas som hemma, man behöver sina egna grejer och sitt eget utrymme.
Samtidigt klagar jag på tystnaden och ensamheten som råder här, jag är så trött på att gömma mig för den. Jag vill kunna gå ut och ta ett glas vatten och känna mig avslappnad, jag vill kunna le åt de jag bor med och verkligen mena det. Men jag kan inte.

Så det som står absolut högst upp på önskelistan just nu är en egen lägenhet, ni slipper även trågika emoinlägg som dessa om ni uppfyller min önskan. Istället lovar jag roliga och intressanta/sjuka inlägg om vad jag och mina vänner gör i min föräldrafria lägenhet.

Även fast allt är rätt fake och sanningen var fel så mår jag bra nu.
Även fast mycket bygger på dig och jag kommer snart tvingas konforntera verkligheten så mår jag bra nu.

Just nu känns allt ganska dött för jag är så trött. (Jag fick tillochmed med ett rim, fan vad poetiskt.)
Detta får stor inverkan på min blogg som kräver intressanta händelser, jag önskar att jag hade sån fantasi att jag bara kunde ta ett intressant ämne ur tomma luften. Men det kan jag inte.

Det ända jag skulle kunna skriva om nu är min ovilja mot allt men jag tänker inte ha någon jävla jag-hatar-mitt-liv blogg.

ikväll ska jag åka hem för första gången på flera dagar. det ska bli så otroligt skönt att sova i min säng.
har de senaste dagarna, med peters hjälp lyckats inhandla ett flertal påsar med kläder. detta är mer än jag någonsin köpt på samma vecka.

nu ska jag bli skjutsad på den stulna cykeln och ta den blå bussen hem. caio.

nu är jag hemma, lagom för att fira jul i kalla, vidriga Sverige.
Kan ju säga att jag fick tvinga mig själv att lämna hotellet, för en julafton i 25 gradigt solsken känns mycket bättre än detta.
Men men, man kan inte få allt.

För övrigt hade jag en underbar vecka. Inte för att Teneriffa är ett så kul ställe direkt, det bygger ju helt på turism. Vägarna hade inte ens namn eftersom det var lättare att gå på hotellens namn.
Men trots detta var det perfekt. En massa sol, bad och festande.

Kommer verkligen sakna det; värmen, ljuset och framför allt alla vältränade, brunbrända och tauterade killar. Att jag inte heller behövde betala en droppe alkohol själv på hela veckan var ju förstås också ett plus men dom historierna tänker jag inte skriva här.

Nu ska jag gå och fira jul i min bruna kropp och önska mig tillbaka till ett ett bättre ställe.
GOD JUL.

nu är klockan 10 i 4. När jag vakande av klockan imorse hade jag sovit runt 2 timmar och jag hade fortfarande tandkrämssamken kvar i munnen.
Att komma hem vid två på natten för avresa är så otroligt likt mig, men vad ska man göra? Jag spenderar hellre halva natten med goda vänner än att springa runt hemma som ett jävla vrak med resfeber.

Iallafall. Nu ska jag försöka få i mig lite frukost innan färden mot arlanda börjar för att sedan ta oss till Teneriffa.

det är verkligen att gå till skolan imorn.
 vill inte.
det var ett dåligt inlägg men oviljan är det ända som fyller upp mitt huvud.

- och jag tänker fan heller inte få den heller.

Idag när jag precis hade åkt förbi Alvik, påväg till skolan, kände jag ett kraftigt illamående. Det var så illa att jag var nära att kräkas på tanten framför. Min första tanke var ju självklart
"åhhh neeeeeeeeej jag har fått vinterkräksjukan".

Med tanke på att Cathys syster har det vore det ju inte helt omöjligt att jag blivit smittad. Men som tur är så försvann det när jag kommit halvägs hem.
Nu mår jag bra och tur är väl det.

idag har jag fått min bikini och den var riktigt snygg. brukar inte gilla postorder men dte kanske är underskattat?
by the way ligger jag på stranden i min nya bikini om lite drygt en vecka. MOHAH.

har även fortfarande kvar lyckokänslan från i tisdags. the hives är verkligen ett av de bästa banden jag sett.

har även en kent biljett bokad. hur kommer detta sig? jag gillar inte ens kent så mycket.

Idag är jag på så sjukt bra humör, jag förstår inte varför. Sådana dagar är underbara. Man går bara runt och kan omöjligt sluta le. Det pirrar i magen och man är pigg för en gångs skull.
Det är för dom dagarna jag lever. Sist var någon gång i sommras och jag känner verkligen  livet måste vara snällt ett tag nu. Jag förtjänar det.

Ikväll ska vi mysa och festa hemma hos Jonatan och jag ärså pepp på det. Jag älskar verkligen VRGarna och jag älskar att göra spontana grejer på vardagar. Att jag är ledig på fredag gör inte saken sämre heller.

Förband numero uno var Quit your dayjob.Ett grymt band men ingen ville se dom.
Förband numero dos var nått gubbrock-bugg-elvis band. Även det var ett grymt band men ingen ville se dom.

För anledningen till att vi var där var ju för att se The Hives. Det var trångt, varmt och mysigt hela tiden och alla vara blöta av svett. The Hives gjorde iallafall inte mig besviken, förutom att jag inte blev bjuden på efterfest.
Finns det någon förutom Pelle som kan vara narcissistisk på ett ödmjukt sätt?

Jag tycker att alla som inte sett Hives live borde göra det. Älskar ni dem inte innan lär ni garanterat gör det efteråt.

Idag sa en kompis lite spontant  "vad snygg du är idag."
Yeah right tänkte jag som kände mig sådär lagom fräsch efter att ha sminkat mig vid 4-tiden i morse, jobbat 6 timmar och vart i skolan en hel dag.

Påväg hem började jag fundera, jag har nog blivit snyggare. Eller iallafall är jag gladare.
Det känns som att mitt liv börjar stabiliseras igen. Jag tror att jag har kämpat för det, inget skulle nog blivit bättre om jag bara väntat. Jag har även insett att vissa saker inte går att förändra, men det gör inget för nu behöver jag inte vara rädd. Någon som hatar dig kommer hata allt du gör, oavsett hur bra det är.
För skönhet kommer faktiskt inifrån, iallafall till viss del.

Eller så är det bara så att killar gillar den slitna looken. Det är ju faktiskt aldrig så många som spanar in mig som när jag sitter bakis på tunnelbanan med mössan nerdragen över ögonen.