r o l i g t

Vi åkte ner några stycken till norrköpen för att visa dom hur bra vi är på att festa.
Norrköping var sköna och bodde i världens mysigaste lägenhet men dock var klubben vi skulle på inte lika skön. Det var nämligen ca. 20 personer där. bara.
så vi beger oss ut i natten för att byta klubb. men istället för att hitta klubben så hittar vi smk och fest i konsthallen.
det var en fin natt.

Mina favoritsysselsättningar brukade vara att supa, knulla, käka och sova. Nu jobbar jag istället. Kul liv.

Idag var jag nära att åka vilse i haninge och apropå det hatar jag pendeltåg och har bara ätit två mackor idag. Sucks to me me.

Fick nyss en bloggkomentar av en viss felica som klagade på den dåliga uppdateringen på bloggen. Detta tänker jag inte förklara med något i stil med 'jag har ju såååååå mycket just nu'. För ingen bryr sig ju egentligen.
Men faktum är att jag egentligen inte är så populär och upptagen. Faktum är att jag har massa blogginlägg som ligger i utkast och som enbart ligger där för att jag glömmer att skriva klart och posta dom. Faktum är att det ända jag kan skylla på är min enorma förvirring.
Det är det ända som jag just nu är säker på vart jag har det.

mia vettuvad. jag har blonderat mig. på test.
du hade rätt hahaha nu får jag allting gratis!

Mia : Jag är så jävla bakis..
Eve: Vadå? Det var ju tisdag igår.
Mia: Men jag jobbade ju... Jag ska fan sluta dricka.
Eve: Haha det kommer ju aldrig att hända.


-


Jonatan: Vafan Mia, du måste fan börja käka kött igen så att vi kan käka fylleburgare.
Mia: Men nej, aldrig. Förresten finns det vegburgare.
Jonatan: Pffft, du ska fan sluta vara vegetarian!
Mia: Men sluta tjata, annars slutar jag dricka och då kan vi inte gå ut och ta en öl.
Jonatan: Haha, det skulle du aldrig klara.


Jag ska fan sluta dricka bara för att bevisa att dom har fel.
(Men det skulle jag nog aldrig klara...)

herregud vad jag saknar dig. har aldrig saknat någon eller något så mycket i hela mitt liv, allt är som ett enormt svart hål inom mig
och jag hatar hatar hatar att du inte finns här längre.

och ja, nu gråter jag ibland.
korta stunder, som ett vårregn
mer orkar jag inte

Vi firade lill-lördagen med att dissa krogen och ha kafferep på club c. Det var mer värt en många klubbar någonsin har varit och jag slipper garanterat baksmällan.

-

Jag har börjat fundera så mycket på det här med vänskap, för det är underligt hur vissa som alltid skulle finnas där plötsligt är så långt bort. Folk som man litade på men egentligen borde haft relationen "festkompis" med. Eller begär jag för mycket av mina vänner?
Men varför känns det då som om vissa verkligen är där precis som de borde då? Jag anser att man ska kunna vara lite underlig och otaggad men ändå förtjäna att bli uppringd nästa dag. Jag anser att en vän ska vara där för dig till 50% när du mår bra och till 100% när du mår dåligt. Jag vet inte om jag levt efter det, men efter det här vet jag att jag kommer att göra det.

På bussen idag satt ett gäng ettor från våran skolan och praktiskt taget skrek åt varandra. "Samtalet" handlade till största delen om deras extrem akoholvanor, som mest bestod av principen dricka-spy-däcka. Tillslut fick jag nog och skrek det högsta jag kunde:
"GUD VAD JAG ÄLSKAR HEROIN!!"

Och för en halv sekund blev bussen knäpptyst.

Någon gång ibland får jag en knarkad känsla, ser lite vidvinkel, det jag fokuserar på blir skarpare och världen tycks vara vackrare. Det är obehagligt. Men ändå skönt.

Jag har hört att man brukar märka vilka som är de riktiga vännerna. Tänk om jag inte vill veta. Tänk om jag vill vara naiv. Tänk om jag vill leva i en illusion.

Plötsligt vaknar jag upp ur chocken, för första gången förstår jag på riktigt vad som verkligen hänt.
Jag önskar att någon väcker mig nu, skakar om mig och säger att det bara var en mardröm. Snälla. Snälla.

Plötsligt kan jag i princip spela gitarr. Varför? Är det bara något jag vill tro?

Vad innebär det att vara död?
Det närmaste jag har kommit döden var när mina fiskar dog och vem bryr sig. Nu ser jag min barndom susa förbi framför ögonen och nu har jag en konstig känsla av julstämning i kroppen, men nått om död har jag ingen aning om.

Men nu kan väl inget bli värre iallafall?

Harom dagen fick jag detta sms:
Hey bebe! inte igår ;)
husbilsrobin

Efter att ha funderat en stund kom jag på vem denna "husbilsrobin" är. Jag mötte honom en kväll på peace and love och han erbjöd att jag skulle få lite lustgas av honom, som han hade i sin husvagn. Jag gillar lustgas och tackade ja till erbjudandet.
Efter lustgasen ville husbilsrobin ligga men jag tackade vänligt men bestämt nej till detta och begav mig tillbaka efter att ha givit honom mitt nummer.

Det som är knasigt med denna historia är inte det som hände, det är inte det lökiga smset - utan det är att människan väljer att höra av sig efter två månader. Varför? Tror han att jag vill pippa* med honom nu?


*Pippa är ett dåligt internskämt som kom sig av Felicias bitterhet efter att inte fått pippa guden på sin tågluff.

Plötsligt är  alla så långt före och jag så långt efter. Inget jag gör kan chokera längre för det är sånt som alla redan har gjort. Det ända jag kan komma med är att jag knullat min kommande styvbror och det är bara vidrigt. Jag tror att jag borde gå i kloster och ta tillbaka min oskuld alternativt skjuta mig.

Ja, jag är bitter över livet just nu.

Jag skulle trimma min alltför långa snedlugg, som håll på att bli en popparelugg. Plötsligt slinter jag till med saxen och råkar klippa kort i mitten och kreativ som jag är börjar jag göra om det till en raklugg. Om det gick bra? Nej.

Tur att man kan ha mössa på sig nu.

Jag har en extremt dålig ovana när det gäller att ta tag i saker. Jag gör det bara inte. Hela min kropp säger nej tills det är akut och inte kan vänta en sekund längre. Men det är ju liksom så tråkigt att vara tvungen till saker, särskillt när man inte vill dem.
Ibland går det ju bra, som exempelvis när jag vägrade beställa hemresa från emmaboda till sista sekund och får en biljett i första klass (med säten sköna som fotöljer), men i de flesta fallen går det inte alls lika bra. Plötsligt står man där, ensam, och inser att alla tåg har gått för dagen och man får gå runt ensam i Emmaboda och må dåligt över sin dumhet.
Just nu känns det som att jag missat de jävla tågen och sitter där, ensam i regnet. Och jag känner mig så äckligt jävla frustrerad. Inte för att det regnar, inte för att jag är ensam, utan för min egen dumhet. För jag har faktisk ingen annan att skylla på än mig själv.

Jag har sjunkigt lågt den senaste tiden. Mycket lågt.
Jag har blivit kär i en kändis. Inte nog med att det är oacceptabelt när man är över 14, killen är även med i sommartorpet på svt. Liksom okey om det hade varit  en musiker eller skådis. Men nej, jag måste alltid vara så konstig.

Just nu sitter jag här, ensam och miserabel i min pappas gamla skjorta. Mitt enda sällskap är ett kilo daim som min mamma köpte till mig som resepresent. Jag anstränger mig så mycket jag kan för att inte tömma påsen, för efter all Belgisk pommes frites med majonäs (ja, fett med fett) är ett kilo daim det sista jag behöver på min inte allt för vältrimmade kropp.
Egentligen är jag inte alls hungrig utan snarare extremt röksugen. Men jag kan inte gå ut och ta kvällscigaretten eftersom min mamma snart kommer hem och det vore ju lite pinsamt om hon hittade mig tjuvrökandes i nått gathörn.
Det känns jobbigt trots att hon borde förstå att jag röker. Vi har feströkt tillsammans och jag har nästan jämt ett ciggpaket liggandes lite odiskret på skrivbordet.

Men någonting tar emot och daim är gott.