r o l i g t

Igår var tredje kvällen i rad som jag hade en trevlig fylla på trefemmor. Fålle, folköl, 3,5%. Jag känner mig som en sån där moppefjortis som dricker en fålle och blir lite låtsas full och passar på att göra massa dumheter. Men jag blir faktiskt full och jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Något som är säkert däremot är att jag tar mitt leg på allvar och utnyttjar det till max. Jag är en sådan där nyfyllen artonåring som glider in på hemköp en måndagskväll och köper mitt sexpack för att sedan komma till baka dagen efter för att fixa ett till. Dom måste ha kul åt sådana som mig, dom där i hemköpspersonalen.

Eftersom jag har en lön och ett behov av planering har jag två konton på banken. Ett är mitt slöskonto för kläder, krök och fika mm. Det andra är ett sparkonto av något slag som är till för resor. Än så länge hänger vi alla med.
Men när jag fyllde arton får inte mina föräldrar fixa med mina pengar så jag måste föra över och trixa helt själv. Det låter ju inte heller särskillt svårt. Men det är det. Det är inte bara att föra över lite penger, nejnej. Man måste köpa obligationer och aktier och gud vet vad. En vanlig, förvirrad tonårstjej som jag förstår sig inte på det där. Jag hoppas att mina pengar hamnar rätt och finns där när jag behöver dem. Jag hoppas ännu mer att jag inte investerar i något skummt bolag som går i konkurs och tar med sig mina pengar i fallet. Eller funkar det så?

Jag vill inte behöva läsa ekonomi för att kunna använda min internetbank, faktum är att jag inte vill bli vuxen över huvud taget. Jag vill bara vara liten och leka med mina kompisar, springa runt och brottas tills jag inte orkar mer och somnar en stund. Sedan äter jag några kakor och dricker lite saft och fortsätter leka utan ett ända bekymmer i hela världen.

Just nu skulle jag kunna döda för en bit choklad. Mörk, underbar choklad.
Just nu skulle jag nog äta en elev om denne var gjord av choklad. Jag skulle bara kasta mig ner på marken och krypa, snabb som en katt, fram till personen ifråga och börja kalas på dennes ben.

Där har ni svaret på varför mina jeans är trasiga vid knät, jag har helt enkelt hallucinationer om att folk är choklad. Vart logiken i att jag måste krypa på alla fyra för det är får ni lista ut själva.
Puss nu ska jag köpa choklad på nacka livs om jag inte tar mig en elev på vägen ut.

Det finns inget roligare än att tracka yngre personer, särskillt eftersom jag tillhör de älsta av min årskull. Det är speciellt kul att reta 91or och 92or som hänger med äldre och ge dem mindervärdes komplex.
Igår började jag med att vara lite småfittig mot danslisa när vi väntade på att få komma in på preimären av En Uppstoppad Hund som teatertvåorna i vrg hade satt upp. Den var för övrigt sjukt bra och jag rekomenderar alla att se den medans ni har chansen. Anyway, Lisa går i ettan men är 92a vilket jag fann otroligt kul med tanke på att min lillasyster är i samma ålder.
Efter preimären drog jag, Felicia, Jonatan, Anna och Bella hem till Peter på efterfest med fålle. Peter och jag hade otroligt roligt åt att Bella är 91a och att hon troligen skulle bli skitpackad på två trefemmor.
Det var mysigt att sitta och kröka lite hemma hos Peter med massa teatrare i extas men efter tre folköl börjar jag känna den välbekanta känslan av en lätt berusning. Så vem är ung, dum och lättpåverkad? In my face.

Just nu är förvirringen total för jag vet varken vad jag eller andra personer håller på med. Så om alla jag känner berättar det för mig så kan jag planera upp mitt liv efter era önskemål. På så sätt ger jag er vad ni vill ha, det blir inga missförstånd och framförallt minimeras risken att jag blir sårad.

Jag vet att livet går ut på att man inte vet. Men på våren är allt tillräckligt jobbigt för mig, ensam, för att jag ska klara av yttre störningar.

Jag vill börja med att säga att detta inlägg inte är nått extremfemenistiskt, män är svin etc. Det är bara en vanlig betraktelse.
I lördags, efter peters fest var stökiheten som hämtad ur en high school film. Michan drar igång och börjar städa för fullt, jag hjälper till på ett hörn genom att, bakis som jag är, vingla runt i huset och ta med mig en ölburk lite då och då. En pizza senare börjar vi hjälpa henne. Eller jag, en annan brud och ville börjar hjälpa till medan killgänget sitter och kollar på film. Varför är det alltid så att det bara är brudarna som fixar? (Wille är ett undantag för han är lite skönare än alla andra killar.) Är det för att ni män inte klara av att både städa och vara bakis på samma gång?
Imorse var det likadant. Michan och jag börjar laga mat medan killarna bara.. sitter och är bakis.

För övrigt har min helg vart kul men fuckad, mina fötter är döda efter alldeles för höga skor och jag är duktigt bakis.

Påväg in till skolan sken solen vilket betyder att jag kan ha de röda solglasögonen. Jag var glad och mådde bra, trots att klockan var aldeles för lite. Det var innan jag kom på att jag skulle ha matte. Jag och min mattelärare går inte ihop över huvudtaget. (Tror iofs inte att hon går ihop med någon..) Vaje lektion diskuterar vi och varje lektion blir jag arg. Jag lär mig inte mycket men det gör inget för Jonatan förklarar allt för mig på en kvart ändå.
Tror ni att dte går att ansöka om hemundervisning i vissa ämnen? Jag kan säga att det är en fara för lärarens säkerhet att ha lektioner med mig, för en vacker dag kommer jag klappa till kärringen. Inte för att hon kommer känna det med allt hull hoon har, men ändå.

Jag klagar lite för mycket i min blogg, jag vet. Men just vardagar är så vardagligt och jag har ingen annan inspirationskälla än mitt liv.
Jag önskar att det hände lite mer. Eller att jag kunde vara där när det händer. Exempelvis fick jag nyss reda på att Christian Kjellvander spelar på 44an i detta ögonblick. Där hade jag ju kunnat vara om jag bott i stan. Så nu ska jag vara jävligt bitter hela kvällen och tröstäta sallad.

För övrigt lyckades jag iallafall låta bli att klaga på (tjocka) personer som tar upp två säten på bussen och därav trycker upp sin medresenär mot rutan. Det är sådant som bara gamla bittra tanter klagar på ofentligt. Och så bitter är jag ju inte än.

Detta är en förlägning på förra inlägget där jag klagade på hur dålig min dag kändes. Det visade sig att det kunde bli en aning värre, fast på ett sätt känns det bättre att få klaga på konkreta saker än känslor.

På grund av mitt dåliga humör bestämde jag mig för att gå ut en sväng och fota nattbilder. När jag kommit en bit och hittat lite snygga ideér märker jag att jag glömt minneskortet hemma. Skitsamma tänker jag och går hem och hämtar det. Väl ute igen hinner jag knappt ställa in alla inställningar innan batteriet tar slut. Det är bara att gå hem.

Sedan kommer jag hem och får reda på att vi fastnat på bild i lördags. Jag ser dräggigast ut. Usch.
Det roligaste i hela bilden är dock fotografen eftersom det råkar vara en av peters kompisar, den enda vimmelfotografen jag träffat. Vad är oddsen för att jag, bland över 1500 människor blir fotad av en polares polare och i mitt dräggigaste tillstånd till på köpet.

När jag tänker efter så är mina problem inte så hemska egentligen. Jag är bara rätt bortskämd. Men i min blogg får jag vara bortskämd, så det så.

Detta är en sådan dag när alla har fel, när alla verkar tycka att jag gör fel. En dag när folk inte förstår att jag vill bli lämnad ifred.

Imorse när jag satt på tunnelbanan kom ett filmcrew in och började filma en snubbe som snackade. Denna någon var ingen mindre än Henrik Schyffert som körde en monolog om kontaktannonser. Den var jävligt skön. Henrik Schyffert är jävligt skön.
Men plötsligt drar tjejen till höger om mig fram sin mobil och börjar filma. Varför? Vad är meningen? Skulle hon filma och visa sina polare att hon minsann såg Henrik Schyffert på tunnelbanan? Få lite starquality själv, genom att ha sett en livs levande kändis? Eller var hennes intention att filma hans rygg i dålig kvalitet och sälja?
Människor är konstiga, men jag ser iallafall fram emot att få se det han gjorde på tv. Jag älskar ironisk humor.
Har jag tur fastnade jag på bild och blir känd som den snygga blondinen som satt på tunnellbanan bakom Henrik Schyffert himself, mina 20 sekunder av kändisskap.

Idag gick jag upp innan väckarklockan ringde. Det är så sjukt underbart att bestämma själv när man är pigg och slippa väckarklockans uppmanande signal. Jag vaknade två timmar innan jag skulle åka. Underbart tänkte jag och tog det lugnt som fan.
    Sedan skulle jag klä på mig, då upptäcker jag att alla mina strumpbyxor är spårlöst försvunna. Jag kollar igenom torkskåpet, tvättmaskinen, tvättkorgarna, mina sykons och min mammas garderober och slutligen river jag ut alla kläder i min egen garderob. Hittar jag dom? Nej.
    När jag sprungit runt så i över en halvtimme ringer jag min mamma men hon är på lunch så hon svarar inte. Då är jag desperat. Jag får inte använda jeans än och jag vägrar ha mjukisar. Så jag tar ut alla kläder ur torkskåpet,och vad tror ni att jag hittar längst in bakom en massa kläder? Jo, precis. Mina strumpbyxor. Glad och nöjd kollar jag på klockan som nu har sprungit iväg (eller är det jag som sprungit iväg?) och det är en kvart kvar tills min buss går.
Alltså får jag som alla andra mornar stressa med det sista. Typiskt.

Jag hålle rpå med mitt första hemsidejobb. Det går rakt åt helvete och jag hade totalt glömt bort hur komplicerat programering var.
Det första misstageet jag gjorde var att glömma bort vad som är höger och vänster. Så jag var tvungen att göra om alla filnamnen och divarna. Nu ska skolan stänga så jag måste dra. helvete. ge mig en kram.

En gång i tiden lovade jag mig själv att aldrig, aldrig mer ha mjukisbyxor i skolan. Men nu är det kört - mjukistvång i en hel vecka. Jag dör.

Jag är i upplösningstillstånd för jag har troligen tappat allt mitt smink. Hur ska jag överleva? Mitt ansikte är det folk ser först så om det är förstört, hur blir mitt liv då?
Jag vill inte leva mitt liv med komentarer såsom "Vart är dina ögonbryn?!".
Utan mitt smink kommer jag dö oskuld för vem vill ligga med en brud med vita ögonfransar,blek hy och inga ögonbryn? Tyck synd om mig för detta är det värsta som hänt under mina arton levnadsår.

Jag är trött. Jag är trött. Jag är trött. Har engelska ett tag nu men jag är för trött för att jobba, vill gå hem men det är full närvaro som gäller denna vecka för att kompensera förra veckan och inte sumpa studiebidraget.

Men jag kommer troligen få mitt första hemsidejobb i eftermiddag vilket är kalas. Jag saknar att webbdesigna, eller rättare sagt - nörden i mig saknar att webbdesigna.

Min mattelärare är stor som ett hus, grotesk som ett betonghus. Komiskt nog förkortas hennes namn på schemat till just HUS. Någon var lite fyndig där kanske?
Hus är stor men hennes mattekunskaper är mycket små, eller hon håller dem iallafall djupt inom sig.

Nu har jag tillägnat ett helt inlägg till min mattelärare. Detta tyder på att jag antingen har ett mycket händelsefattigt liv eller att jag är otroligt irriterad.
Dagens puss går i vilket fall till jonatan som är både mysig, snygg och bra på att lära ut matte.

Jag har åldersnoja. Vad har jag gjort av de gångna 18 åren? Vad har jag presterat? Vem har jag blivit?
Svaret är att jag har lyckats växa en sådär 150 centimeter, lärt känna över hundra människor, klippt mig och skaffat jobb.
Istället blir frågan: vad ska jag göra de kommande åren? Hur ska jag kunna slå denna utveckling? (Lär ju knappast växa nått.) Men när jag tänker närmare på det så är det inte så farligt. Varför oroa sig? Jag kan ju alltid köpa lucky och fålle, sätta mig på en parkbänk och supa bort min bekymmer. Med folköl.

Jag har grafisk design nu, första lektionen på B kursen. Uppgiften är att göra ett häfte på 8 sidor om valfritt  typsnitt. För att förbereda oss för denna uppgift pratar vår lärare om typsnitt med beundrande röst. Sedan får vi se en film om typsnittet Helvetica, en film där designers och konstnärer pratar om typsnitt som om det vore en vacker människa. En kvinna som de vill sätta på.  Jag har idag upptäckt något nytt och skrämmande, något jag inte i min vildaste fantasi kunnat förvänta mig - nämligen typsnittsfetishismen.

Kommer detta öde drabba även mig?  Kommer jag en dag sitta som en gammal bitterfitta och fantisera och Arial, Times new roman och Futura istället för unga pojkar? Jag vet inte, jag vet verkligen inte.

Under det här lovet har jag vänt på dygnet totalt. Jag går och lägger mig när man i vanliga fall går upp och jag äter middag till frukost.
Jag tycker att det är en skön dygnsrytm för jag är mer en nattmänniska än morgonpigg. Det är bara synd att resten av världen inte håller med mig. Men varför ska man envisas med  tvinga sig själv i säng vid tio på kvällen, när man inte alls är trött? Bara för att gå upp vis sju och vara tröttare än någonsin.
Så världen - jag föreslår att alla röstar på mig för världsdiktator så lovar jag att skapa en bättre och normalare dygnsrytm. Tack för mig.