r o l i g t

Jag är härmed hemma från London. Jag kan bekräfta att det är stort, smutsigt och alldeles underbart. Jag är fortfarande på rymmen trots att jag måste förbi hemma en sväng idag och hämta sovsäcken, men det räknas inte.
Nej, nu ska jag gå och duscha bort baksmällan från igår. Vi ses på emmabodafestivalen?

Jag är på rymmen, alternativt på luffen, det beror på hur man ser det. Det känns väldigt märkligt men konstigt nog också otroligt befriande. Lite bekräftelse på att jag har tillräckligt bra och många vänner för att klara mig ett par veckor, trots att många är bortresta. Men det största är att jag får bevisa för mig själv att jag kan leva utan någonstans att åka hem till och utan mina föräldrar, för jag är ju faktiskt vuxen nu.

Imorn drar jag ju då för femtielfte gången till London och glädjen över det börjar komma tillbaka. Det känns som att det kommer bli så sjukt jävla bra.

Får se om jag hinner med nått mer bloggande, annars får ni väl försöka träffa mig era retards.

Idag spelar Alldels på landet. Det kan bli alltifrån allmänt popigt till grovt bögsex på scenen. (Jag var på genrepet och har insiderfakta).
På onsdag dra jag med Christofer till London och bor bredvid en kyrkogård. Så det kan nog bli mysigt.
Efter det så blir det Emmaboda festivalen och slutligen malmöfestivalen. Efter det är både sommarlovet och mina pengar slut.

Men nu orkar jag inte tänka på framtiden. Därför kan jag istället skriva om vad jag har för mig nu, trots att det inte är i närheten så intresant som det ovanstående.
Jag har förälskat mig i hallon. Och nyförälskat mig i gitarren. Jag har precis joggat också. (STOLT).

Nej nu torrbloggar jag bara. Förlåt.

ps. Jag har drömt om en man jag blivit lite kär i. Han är lång och mörk och läskigt snygg, nästan lite farlig. Så om ni ser honom, ring mig. ds.

Min syrra och jag går båda på p-piller. Hon för att hon har ett seriöst förhållande med sin pojkvän och jag... mest bara för att.
Iallafall, med hjälp av p-piller får man någon form av mens var fjärde vecka, vilket alla nog vet. Dock är min familj lite speciell. Det är nämligen så att jag och min syrra har lyckats pricka in exakt samma mensvecka, så just nu kan situationen här hemma jämföras med tredje världskriget, typ.
Jag tror inte vi har lyckats hålla en konversation i mer än två sekunder utan att börja slåss. Så jag borde sätta upp en skylt på dörren.

Varning för galna hormonbrudar.
Inträde sker på egen risk.

Har suttit hemma flera kvällar nu, något som jag vanligtvis inte brukar klara av. Men jag tror att äldern håller på att komma ikapp mig trots allt.
Ända gången jag har lite energi är någon gång runt tiotiden och då brukar jag gå en kort ciggpromenad. Efter det är jag trött igen.
Är rädd för att jag kommer behöva knarka koffeintabletter för att orka fredagens festligheter. Eller så struntar jag helt i att festa och bjuder mormor på kaffe och kaka istället. Vi kanske kan  ha ett sånt där givande "oss-gamlingar-emllan-det-var-bättre-förr-samtal".

Idag fyller min syrra år. Traditionsenligt betyder det att alla måste vara hemma för att ge presenter och äta oändligt mycket mat med släkt och familj. Att äta är ju alltid trevligt men släkten är något jag har väldigt svårt för. Inte för att det är nått större fel på dem utan mer för att jag absolut inte har något gemensamt med dem. Allt är bara så otroligt långtråkigt.

Sitter och kollar på mobilen med bedjande ögon och önskar att någon kan ringa och ge mig ett erbjudande om en fest som jag bara inte kan missa, eller något liknande, så att jag har en anledning att sticka.
Plötsligt hör jag det välbekanta ljudet i högtalarna av att telefonen tar emot information (eller nått sånt) och hoppet stiger inom mig. Men det var falkst alarm och varken ett samtal eller sms kom.

Lite senare kommer jag in i mitt rum och ser att jag har hela två missade samtal, någon vill verkligen ha tag i mig (!). Men det är bara peter som vill att jag ska godkänna ett par nyinköpta skor.

Om jag ändå hade läxor att göra så jag kunde sitta på mitt rum med gott samvete. Eller om någon skulle hamna på sjukhus eller bli dumpad...
Förlåt nu överdrev jag, det är ju som sagt inget fel på människorna, jag har bara tråkigt.

Plötsligt gick min hundraprocentigt spontana sommar helt åt helvete. Nästa vecka blir det london eller berlin ett par dagar och efter det drar jag till emmaboda. Oj vad tiden går fort.

Just nu sitter jag ensam hemma hos Peter. När jag kom hit var det tomt men som tur var hade någon lämnat dörren på baksidan öppen. Antingen för min skulle eller så hade de bara glömt bort att stänga. Tur för mig iallafall.
Men nu har de varit borta väldigt, väldigt länge. Därför lägger jag in en efterlysning.

Deras namn är Peter och Jonatan. Det är två män i övre tonåren, båda med ostyrigt hår. Troligen är de fulla och springer runt och leker rock stjärnor. Om du ser dom, var vänlig att ögonblickligen skicka hem dem.
Tack på förhand / mvh mia

Igår åkte vi ut till Mette, mitt ute i ingenstans dit bussarna bara går två gånger om dagen. Det var mysigt och slutade med att jag somnade på erika i soffan.
Den nya dagen började med att jag vaknade upp idet 32gradiga rummet, nära att drunkna i min egen svett. Men som tur är kan jag simma.

Just nu sitter jag här, ensam och miserabel i min pappas gamla skjorta. Mitt enda sällskap är ett kilo daim som min mamma köpte till mig som resepresent. Jag anstränger mig så mycket jag kan för att inte tömma påsen, för efter all Belgisk pommes frites med majonäs (ja, fett med fett) är ett kilo daim det sista jag behöver på min inte allt för vältrimmade kropp.
Egentligen är jag inte alls hungrig utan snarare extremt röksugen. Men jag kan inte gå ut och ta kvällscigaretten eftersom min mamma snart kommer hem och det vore ju lite pinsamt om hon hittade mig tjuvrökandes i nått gathörn.
Det känns jobbigt trots att hon borde förstå att jag röker. Vi har feströkt tillsammans och jag har nästan jämt ett ciggpaket liggandes lite odiskret på skrivbordet.

Men någonting tar emot och daim är gott.

Jag överlevde Belgien men jag orkar inte blogga om allt som inträffade där. Men vi kan iallafall kröka som Irländare.

...är jag i belgien. Tänkte bara säga en sista oskön grej till er som tjatar om arvika. Vad låter coolast, Rock Wertcher eller Arvika Festivalen?
Juste, tänkte väl det. Ha det mysigt i skogen mina älskade.